Det var en gång…

Summa summarum: det blev en lång, fin sommar. Jag spenderade de sista augustiveckorna i trädgården, plockandes allt från vinbär och krusbär till äpplen, och trivdes väldigt bra med det.

Och sedan bar det av ned till staden där den riktiga muminsvenskan talas. Dags att ställa om från Konstvetenskap, Fika och Avenyn till Religionsvetenskap, Fapåkaffe och Hansakvarteret. Det känns rätt fint: en tid för allt under solen,  ni vet.

…Och så var sagan slut.

Men det fina är att det alltid finns flera sagor att berätta.

Alltså: Slut på akt ett. Ridå, kulissbyte.

Fortsättning följer… Här.

Det blev lite tyst här i min hörna av nätet. Det brukar bli det på somrarna. Dessutom vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den här bloggen – det var ju min göteborgssaga som berättades här, och det känns lite konstigt att fortsätta nu. Samma pjäs visserligen, men ny akt och kulissbyte… Kräver eventuellt en helt ny scen. Inte vet jag.

Varma hälsningar från bushen i alla fall, alias Jstadsskogarna, alias Österbotten. Sedan sist har jag hunnit fira midsommar vid vattnet med jeppisvännerna, just like old times, och sedan åkt tillbaka till Götet för att träffa fina Nina, skicka saker till Finland och säga farväl till mina älsklingstavlor på konstmuseet. (dvs. Berghs sommarkväll, Josephssons strömkarl och Chagalls nackade kyckling) Därefter blev det Åbo igen, och festival med Ozzy Osborne och Amorphis, +30 grader varmt, dammigt och allmänt fin stämning.

Sedan dess har jag hållit mig här i Jstad med omnejd, och gjort de typiska sommarsakerna: gått på bio ensam för att det är allra skönast, lyssnat på Bon Jovis bästa album (Destination Anywhere, det som alltid dyker upp denhär tiden på året), gått midnattspromenader i fullt dagsljus och njutit av detta underbara, simmat vid Storsand och träffat lite folk. Inget dramatiskt. Sommarens stora favoritsysselsättning heter trädgårdsarbete (eftersom sommarjobbslösheten till sist gjorde mig vansinnigt rastlös) , och sommarens favoritplats heter Gamla Hamn: jag har suttit och ritat i småbåtshamnen, spelat finsk schlager på gitarren med S på klipporna, och legat på bryggan och skrattat åt småpojkarna i hopptornet med H. Mysigt.

Vi har haft den hetaste sommaren någonsin här, och jag har älskat det. Småstadstillvaron har varit uthärdlig, och det är de vita nätterna som gör att jag finner det så svårt att slita mig från de här breddgraderna sommartid. Samtidigt lyser Nätterna-Blir-Mörkare-ångesten med sin frånvaro i år, och det är skönt. Skönt är också att jag har ett par veckor kvar i småstaden, ett par veckor då dagens största vedermödor består i att utrota rabatternas lupiner, rensa tio liter jordgubbar och försöka vinna broder T i stångtennis.

Stor kram till er alla!

Jag har snart tillbringat en vecka på finsk mark nu – dock i Åbo, i mitt alldeles egna mellanrum. Att landa direkt i Jakobstad hade varit mycket svårare – förvirring och funderingar ryms bättre här, i mitt kritvita rum där Frida Kahlo betraktar mig från ett svartvitt foto på väggen. Det är mysigare än det låter, och det är framför allt skönt att slippa saker och färger och möbler. Sovsäcken doftar vind och tält och sommar och jag är av någon anledning väldigt svag för att sova på golvnivå.

Jag har tillbringat halva dagarna ordnandes byråkrati och studierelaterade ärenden, dvs. springandes mellan olika akademifastigheter, och de andra halvorna pratandes med V och K som tack och lov är kvar här. Dessutom har jag lyckats springa på både Teaterläraren och Körledaren, och på så vis återförankrats (är det ett ord?) i Åbodelen av min tillvaro igen. Konsten har fått finnas med på ett hörn den också: Idag gick vi till Åbo konstmuseum som för tillfället fokuserar på orientalism, symbolism och landskap. Och jag, som aldrig nånsin gillat grafik, föll pladask för Antti Nieminen, finsk 70-talsgrafiker, och hans surrealistiska antikiserande litografikollage: Trollbindande och melankoliska och fullkomligt underbara.

Midnatt, mörkt och vackert i studiestaden. På söndag tar jag tåget uppåt.

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril

Klichérubrik idag, men jag måste ju.

Liseberg i onsdags var sanslöst roligt. Det blev förstås en väldigt blöt dag, eftersom Göteborgsskyarna har gråtit konstant denna vecka – men bergochdalbana i regn är svårslaget. I torsdags tog vi färjan ut till skärgården, dansade (inte) på Brännö brygga, skrattade åt alla flakmoppar och sjöng för färjepassagerarna på vägen hem. Idylliskt, tror jag det kallas.

Dessutom har jag sålt saker, sagt upp lägenheten, tagit farväl av ännu fler, gråtit över Finnairs gitarrpolicy, panikköpt ett hard case, fått bärhjälp av T, haft packningssällskap av N, lyssnat på tysk åttiotalsrock och spelat Winnerbäck på gitarren. Lägg till en massa brädspelande uppe på berget och en väldigt fin hejdåkväll igår, så har ni mina sista Göteborgsdagar. I morgon sätter jag mig på flyget, landar i Åbo och huserar i domkyrkokvarteren några dagar innan jag tar tåget upp till Jstad.

Det blir inga sammanfattande analyser av året idag – jag har shampooflaskor att tömma, gitarrlådor att silvertejpa och Konstmuseet att ta farväl av – men om någon missat det har jag haft det bra här. Oändligt mycket bättre än vad jag väntade mig. Att åka känns konstigt; roligt och sorgligt i en salig röra, men rätt okej ändå. Det är det där med att allt har sin tid, och vart företag under himlen har sin stund. Ni vet, predikaren. (3:1-9) Honom gillar jag. Håkan har jag däremot aldrig varit särskilt intresserad av, men han får avsluta denna min allra sista Göteborgstext:

Vi kanske ses, det finns en chans/på någon spårvagn någonstans.

“Det känns som om vi komprimerar ett helt sommarlov till två veckor”, sa N. Det stämmer, på ett positivt sätt. Jag vistas i min lägenhet ungefär sju timmar om dygnet, åker mer buss än vad jag gjort hittills under hela året, och sommarvädret höll i sig ända fram till idag. Igår var det festival ute i T:s ända av stan: Medina, rabarberpaj och annat fint. Vi avslutade uppe på berget igen, med brädspel och Billy Elliot. Idag blev det en regnig sushi-och-Ikea-dag, och strax ska jag gå upp mot berget och färga N:s avatarhår ännu blåare.

Jag samlar på avsked dessa dagar. J åkte igår, och lämnade efter sig en flaska blått sköljmedel och en väldigt tyst lägenhet. Min konst- och bildvetenskapskurs gruppkramades hejdå, vilket kändes passande klyschigt. Fem dagar kvar, och jag börjar vänja mig vid tanken nu.

Det finns en intressant sorts avsked, förresten. Dedär man utbyter med ytligt bekanta går att hantera, trots att de är lite lagom vemodiga: lycka till, sköt om dej, etc. Men inte mycket mer, för det finns inte mycket mer att säga. Att ta avsked av folk man hunnit komma nära är ledsamt, men också det hanterbart – dem kommer man antagligen att hålla kontakten med ändå. Det är alltså inte definitivt. Det svåra är att säga hejdå till de människor som är varken eller, utan någonstans mittemellan. Det är då man säger konstigheter som “det har varit roligt” och bemöter “vi kanske ses nån gång” med ett leende, mest för att trösta sig själv: “Ja, det gör vi säkert”. Det är sådana avsked som känns mest, just för att de är så definitiva. Så slutgiltiga.

Visst, vi kanske ses nångång.

Men troligen inte.

Juniversionen av Göteborg slänger sommardag efter sommardag i ansiktet på mig. Detta har hänt:

I måndags åkte jag ut med S och A till Varberg för att träffa M och hennes lilla en sista gång. Själva stället var nästan lite overkligt – en söt sagostad alldeles vid havet. Tisdagen var officiellt den sista dagen på mina konstvetenskapsstudier här: Vi gick igenom slutuppsatserna mellan tio och tre, picknickade på gräsmattan utanför skolan och åt blåbärsglass på museitrappan. På kvällen blev det bussresa ut på Hisingen för avskedsgrillfest med konst- och bildvetenskapsklassen. Det är konstigt vilken gemenskap som utvecklades i den gruppen under det här året, jag är så glad för det! En fin fotoöversikt över dagen, från tio på morgonen till tio på kvällen, finns hos Robin.

På onsdag firades fina N:s födelsedag med det roliga folket uppe på Berget. Jag fick dessutom spela rollspel för första gången, kortspelsvarianten alltså. (Fast det var Munchkin, så det kanske inte riktigt räknas…?)

Igår satte vi oss på bussen ut på Hisingen igen, denna gång för att titta på konst i Eriksbergshallen. Om jag inte tidigare insett att jag är konservativ gällande utställningsteknik så vet jag det i alla fall nu: målningar ska hänga rätt upp och ned på väggar i tidsenliga rum, helt enkelt. Särskilt om de målats av Rafael och Leonardo! De ska inte klämmas in i en svart labyrint, kvävas av elektronisk guidning eller blandas ut med filmer och flummusik. Det förtar liksom stämningen en aning. En upplevelse var det däremot att komma ut ur denna labyrint och mötas av en kopia av Michelangelos David: att statyn var fin visste jag, men jag har lyckats missa att den är fem meter hög! Att få sätta sig på golvet och titta upp i sixtinska kapellets tak var inte helt fel det heller. Trots det håller jag nästan med den här recensionen.

(Fast det kanske bara beror på vad man vill få ut av en konstutställning? Jag vill få traska omkring i fred, läsa om verken i lugn och ro, leva mig in i det hela, låtsas att året är 1504, att Michelangelo precis huggit färdigt David och att jag är den första som får se statyn… Ungefär. Det lyckades jag inte riktigt med denna gång.)

Väl hemma från Hisingen, medan vi ännu var på konsthumör, såg vi Mona Lisa Smile och googlade Harry Potter-fanart. För så nördig får man vara när klockan närmar sig fyra på natten. Och sen får man gå ut på morgonpromenad, och se solen gå upp i dalen. Och sen får man sova en skvätt, om man vill.

Nio dagar kvar här i Ankeborg – oceaner av tid. Kvar på min lista finns Liseberg, Ikea, Botaniska, skärgården och en hel del annat.

Lycklig.

Min första friska sommarlovsdag tillbringades bokhandlandes på stan med T. Det blev fler nummer av Vóluspaserien från Scifibokhandeln, Deathnote i mangaform från Bokia (eh, på tal om att snöa in på saker), och en hel hög från biblioteket: Allt från Catcher in the Rye och New Moon till religionsantropologiböcker. Kanske det är sant att juni är bokmånaden framför andra – jag njuter i alla fall av Sveriges bokhandlar där priserna är helt ofattbara, och ett helt bibliotek med böcker på svenska… Dom vet inte hur bra dom har det!

Gårdagen med N blev mysig: uppsatsläsning inför tisdagen, thaimat, långpromenad och fyrverkeritittande – jag lovar, det är fyrverkeri i någon del av denhär stan var och varannan kväll. Underbart. Detta resulterade dock i att jag för första gången någonsin glömde bort Eurovision Song Contest… Glömde det så till den milda grad att jag inte begrepp ett dugg av vad pappa menade när han, precis som han brukar, skrev för att meddela om familjens favoritländer (det är allvarliga saker hemma hos oss, dethär). Först när vi kommit upp på Berget där det ivrigt lyssnades och tycktes hit och dit gick det upp för mig… Vi fick i alla fall se röstningen och förundras över varför Tyskland vann, så jag tror jag överlever.

På tal om underbara saker tycker jag ni ska lyssna på denhär låten. Jag har lite roligt åt att någon kommit på att skriva den – nu vet ni precis hur jag känt mig här detta år! Inte. Men den är rätt sanslös.

Nu har min förkylning gjort comeback, så idag har jag mest isolerat mig här uppe på höjden med mina kära böcker. I morgon åker jag ut till Varberg och träffar M en sista gång. På tisdag väntar sista skoldagen och uppsatsgenomgång, sista lunchen med mina favoritkurskamrater och sedan officiell avskedsfest med kursfolket. Finland känns trots detta fortfarande väldigt avlägset.

Varje fulländad dag ska ha ett irritationsmoment. Dagens enorma frustrationsämne här på västkusten: Grupparbeten i religionsundervisning.

Jag är som bekant inget fan av grupparbeten som inlärningsmetod. Det är naturligtvis en fantastisk samarbetsövning, och på universitetsnivå är det försvarbart (om än irriterande); här är det ändå tänkt att vi ska vara motiverade och kompetenta nog att verkligen få ut något av det. Men på alla lägre nivåer borde det användas sparsamt – eller inte alls, när det handlar om saker man faktiskt borde lära sig något om.

Jag blir så ledsen av att höra hur broder T och hans klasskamrater får i uppgift att åstadkomma små snabba grupparbeten i religionsundervisningen på gymnasiet, genom att googla allt från nyhedendom till sekularisering och sedan ge en femminuterspresentation för resten av klassen. Vem som helst inser (förhoppningsvis) att den kunskap eleverna får av detta inte är särskilt stor. Det här är sorgligt välbekant – vi fick motsvarande uppgifter när jag gick där. Och det är så bottenlöst oansvarigt av lärarna! Lärarna, som ju faktiskt är där av en orsak. Lärarna, som har yrkesbeteckningen Lärare. De som ska Lära. Inte de som ska luta sig tillbaka och lyssna på sjuttonåringar som rabblar utprintade wikipediafakta. Det är inte bara patetiskt och bekvämt utan i högsta grad oansvarigt att lägga över inlärningsansvaret på eleverna på det viset.

Det här är naturligtvis inget personangrepp;  det gäller religionsundervisningen i stort, eftersom detta långt ifrån är något unikt för mitt gymnasium. Det är en sak att komplettera undervisningen med att låta eleverna göra intervjuer i stadens religiösa samfund (vilket vi fick göra redan i högstadiet, och vilket ju är en väldigt bra idé rent pedagogiskt), och en helt annan sak att vänta sig att eleverna efter en eftermiddag på internet ska lära varandra om olika religioner. Dömt att misslyckas, någon?

Här tillkommer att det man hittar på nätet, framför allt om nyare religiösa rörelser, till 90% är utövares (alternativt motståndares) syn på saken. Trots att dessa vinklingar är både spännande och belysande borde de naturligtvis kompletteras med en akademisk, neutral översikt för att ge en mer balanserad, nyanserad bild av rörelsen. En bild som det är lärarens absoluta ansvar att ge; det är ju det som är hela poängen med undervisningen…

Allt det här är klichéer, jag vet, och det är just det som är det sorgliga: hur kan det vara så svårt att tillämpa dessa självklarheter i praktiken? Det gör mig så ledsen – vi som faktiskt har kvar lite religionsundervisning i finska skolor, varför då inte försöka göra något vettigt av det? Det handlar ändå om att försöka förstå vad människor bygger sina liv på. Lite respekt efterlyses. Lite ansvar. Och en liten, liten aning sunt förnuft.

Sommarlov! Jag känner mig alltid som en tioåring när jag använder det ordet. Men det är ju det det är! Sommarlov!

B-uppsatsen blev inlämnad, efter min längsta skrivnatt hittills – det var ljust och fint ute när jag gick och lade mig, men då var jag rätt nöjd också. Det finns ju inget värre än att lämna in en text man inte vill stå för – då förlorar jag hellre lite nattsömn. Och det är väl bara att inse att man (läs: jag) inte kan skriva femton fantastiska sidor akademisk text på två veckor, så jag är rätt nöjd ändå, även om min analysdel borde ha varit dubbelt så lång. Och skulle ha varit det också, om jag bara haft två dagar till på mig… Jaja.

Det borde kännas vemodigt på något plan, dethär. Borde det inte det? Jag, som är den nostalgiskaste jag vet, borde minst sagt ha lite småångest över att till sist ha skrivit färdigt allt som hade med detta år att göra. Mitt utbytesår. Men ångesten lyser med sin frånvaro än så länge: jag beställer böcker inför antropologirecensionen jag tänker kika på så länge jag ännu är inne i dethär med att plugga lite varje dag, gör upp planer för mina resterande veckor i stan, och är, som sagt, rätt nöjd.

Den slutgiltiga hemresan är bokad nu. Den kommer att gå via Åbo, vilket är roligt, och den blir av senare än jag tänkt mig, vilket också är roligt – jag har fortfarande en lång lista på saker jag vill göra här. Någon akut längtan till själva hemstaden har jag inte heller, direkt. Tanken på käraste Jstad kommer mig varje gång att tänka på denna låt… Nå, det blir bra så länge jag får isolera mig ute i bushen, pendla mellan sandstranden och gräsmattan, göra några Vasaresor och träffa folk jag faktiskt vill träffa. Den delen av småstadslivet är inte helt tokig.

Dagens absolut värsta visdomsord läste jag nyss på ett bokomslag:

Act like a lady, think like a man.

Orkar inte ens börja uppröras över det. Ersätter det istället med dagens bästaste visdomsord:

Det finns inga dumma frågor. Men det finns en hel massa frågvisa idioter.

Denna helg har jag skrattat bort i Kungliga Hufvudstaden i det ultimata sällskapet, favoritkusin A.

Stockholm i mitt hjärta:

• Sushi (med pinnar denna gång!) på trappan vid det-där-fina-torget-vad-det-nu-heter
• Jesusmanifestation i Kungsträdgården, tiotusentals deltagare. Stort.
• Underhålla Odd Fellow-medlemmar med animerad BH-diskussion på tunnelbanan
• Antiklimax på Nationalmuseum, varken Tor eller Freja på plats
• Kokosmilkshake och rara finska damer
• Vóluspa i serieform inhandlad (jag börjar snöa in på det här på allvar)
• Posera som alla statyerna i statyhallen
• Viktiga tankar i Observatorielunden
• Solnedgångscruising i Sollentuna centrum
• Den ultimata konstvetenskapsnörd-t-skjortan (som om inte min School of Athens-tröja är nördig nog)
• Prince of Persia på stooooor bioduk
• Midnattsfilmande på Plattan
• Belgiska våfflor i ösregnigt gamla stan

Och lite annat i samma stil. Efter ofattbara sex timmar på tåget (åsknedslag och annat dramatiskt gjorde oss en timme försenade båda vägarna – hade jag anat det hade jag tagit bussen) är jag hemma igen, med sommarens andra par solglasögon (de första överlevde ynkliga tre veckor, få se hur de här klarar sig) och ny uppsatsinspiration. Och tur är det, eftersom den ska skrivas klart i morgon.

(Dagens rubrik är lite patetisk, förresten. Extra patetisk eftersom jag i min midnattsdvala för en sekund fick för mig att den rimmade… Sedan skämdes jag lite.)

Mellanlandning här på höjden för två korta dagar av ompackning och uppsatsskrivande innan jag sätter mig på tåget mot kungliga hufvudstaden. Gospelfestivalen är över, och jag saknar det redan! Sista dagen blev också den väldigt fin – konserterna var hur roliga som helst, både i parken och på Liseberg. Dessa dagar hamnar definitivt bland mina favoritgöteborgsupplevelser.

Igår kom jag hem från Oslo efter att ha firat Norges nationaldag, gått på tältmöte i en lite speciell församling i undersökande syfte (dvs. av ren nyfikenhet) och lärt mig en massa norska adjektiv. Syttende mai var en fascinerande upplevelse, och norska folkdräkter är nog bland det finaste som finns! Jag kom hem kring halv elva till en ljum, blå Göteborgskväll som doftade tungt av midsommarnatt, det vill säga av brudspirea; de blommar en månad tidigare här än i Jstad.

Idag hade äntligen sommarvärmen landat här också: det har varit kvavt och fantastiskt. Jag har kompenserat lite för de senaste dagarnas totala ledighet: hämtat böcker, städat lägenheten, suttit under mitt träd (mitt träd, ingen annans) och läst, tvättat, fått höra både skräck- och solskenshistorier från hemlandet, träffat min raraste granne I, äntligen fixat till fotnoterna i min uppsats (och suckat över Oxfordsystemets klumpighet. Tacka vet jag Harvard) och försökt  få ur mig lite mer text. Det sista gick sämst, så det ska jag återgå till nu…

Och jag drömmer igen, så övertydligt att jag blir trött på mitt undermedvetna – jag vet, jagvetjagvetjagvet, jag fattar. Jag har fattat för länge sedan. Tack.

(Förresten, det är väl ingen av er som har missat att Skalman har en inbyggd kompass?)

Uppsatsen är sorgligen bortglömd – allting är gospel för tillfället. I morgon är det de två stora avslutningskonserterna, få se vad det blir till. Nu slits jag mellan vad jag borde och vad jag vill, dvs. försöka göra något åt uppsatsen ännu ikväll eller repetera lite låtar. Efter ännu en hel dags gospel känner jag inte längre igen min sångröst – den låter faktiskt nästan som en sångröst. Bra att veta att det bara krävs åtta timmars uppvärmning för att jag (nästan) ska låta som folk… Men en sista låtgenomgång behövs nog – jag märkte precis att jag sjungit tenorstämman i en av mina favoritlåtar. Mycket bekvämare läge. Nå, om V kunde sjunga sopran i Åbokören kan jag väl sjunga tenor här?

Okej – jag ska packa för Osloresan och lyssna igenom låtarna en gång till. Ingen uppsats ikväll heller. Det kommer jag att ångra sedan när jag sitter med en halvfärdig uppsats och har två dagar på mig… Men det brukar ordna sig. Faktiskt.

Första dagen av gospelfestivalen genomsjungen – sju sanslösa timmar. Mina tankar igår var mest “Jaja, nu går ju hela helgen till dethär, det är väl lite onödigt”, men det var det inte! Tvåhundra sångare, fyra helt otroliga instruktörer – bäst är definitivt Cynthia Nunn. Såhär låter hon, och den låten är en av de bortåt tjugo låtar vi sjunger. Många altstämmor att hålla i huvudet, men det gick lättare än jag trodde. Och framför allt var det roligare.

Veckans mest absurda ögonblick, en äkta Världen-Är-Liten-kliché, upplevde jag i tisdags då jag sprang på min före detta klasskamrat T i en Chalmerskorridor. T från Jstads gymnasium, alltså. Väldigt, väldigt konstig känsla. Och det konstigaste av allt är väl att Svenskfinlands djungeltelegraf inte lyckats informera oss om att vi flyttat till samma stad…

På tal om något helt annat såg vi andra delen av Death Note i veckan, och jag blev om möjligt ännu mer besatt av L - den mest originella filmhjälten någonsin. (Han med tummen i munnen…)

Att vara ledig på måndagar är ännu skönare än att vara ledig på fredagar. Jag skickade precis iväg de första åtta sidorna av slutuppsatsen för handledning och kommentarer, och är faktiskt rätt nöjd såhär långt.

Jag märkte rätt fort att jag inte kunde hålla mig från att göra en genustolkning av mina slutuppsatsmålningar. För titta på dehär två, av Tor och Freja:

Och tänk sen på vad ni vet om Freja, älskogens och trolldomens gudinna. Hon var nog inte mycket vänare än Tor när det kom till kritan. Men av alla myter om Freja har man valt att avbilda just “Freja sökande sin make”, och dessutom gjort det på detta sätt. Målningarna, trots att båda avbildar gudomarna i vagnar dragna av djur, är som natt och dag om man ser på dem i termer av aktiv-passiv, och också vad gäller dynamiska ljus- och skuggeffekter i målningen av Tor gentemot det stilla och stelnade uttrycket i Freja-målningen. Jämför Tors grepp om hammaren med Frejas grepp om tyglarna… Ja, ni fattar – dåtidens konventioner vid avbildandet av kvinnor vägde rätt mycket tyngre än vikten av att vara sann mot sitt motiv.

Nu ska jag glömma uppsatsen en stund, repetera lite gospeltexter och ge mig ut i solen. Helgen var fin som vanligt, med filmkvällar, kammarkör och jämlikhetsprat till höger och vänster. Gospelfestivalen börjar på torsdag, och på söndag åker jag till Oslo. Blir nog bra!

För exakt ett år sedan gick jag omkring i Aten med K och G, åt apelsinchokladcookies och lekte ordlekar uppe på Akropolis. Det var en fin resa, och tur att vi gjorde den just då. Jag har lite reselängtan nu – Grekland eller Italien, eller England som vanligt. Fast samtidigt vill jag ju absolut inte någonstans nu, inte så länge magnoliaträden blommar som tokiga.

Jag är redan några sidor på väg i uppsatsen, vilket känns skönt – planen denna gång är att slänga ihop så mycket text som möjligt på så kort tid som möjligt och sedan ta väldigt god tid på mig att gå igenom, redigera och omformulera. Det blir så mycket bättre den vägen. Och tillsvidare är jag så förtjust i ämnet att texten närapå skriver sig själv när jag väl lyckas fokusera på den.

Jag märkte idag att jag mitt i all glädje är stressad på ett väldigt konstigt sätt – jag har det så bra här att jag skulle vilja att varje dag var dubbelt längre, att jag fick mera tid helt enkelt. (Originaliteten firar triumf, jag vet.) Jag fattade mitt under ett telefonsamtal att jag lät stressad och orolig över saker som i grunden är väldigt, väldigt roliga – till och med uppsatsen är ju något av det roligaste jag skrivit på länge – det är bara det att de följer så tätt inpå varandra att jag knappt hinner andas emellan. Värre bekymmer kan man ju ha! Och just därför ska jag sticka upp huvudet ovanför vattenytan en stund, dra efter andan och skärpa mig. Min längtan drar åt alla håll på en gång nu, rastlöshet är för lite sagt – jag vill göra allt, helt enkelt. Helst nu. Och jag vill framför allt inte veckla in mig i funderingar kring vad som kommer att gå på tok nu när allt varit så bra så länge. Dagens prat om melankoli som vår tids tabubelagda sinnesstämning, både i och utanför konsten, var tydligen vältajmat! Bäst att dyka tillbaka in i bildanalysen igen. Planer för resten av veckan: Slottsskogspromenad, körkoncert (men denna gång lyssna, inte sjunga), filmkväll och glass uppe på berget, och tio sidor uppsatstext. Det blir fint.

Det blev en väldigt bra valborg. Först sånger i en park, blå himmel och varmt och skönt, traditionellt och bra – bara jag får höra Vintern raaaasat och sjunga om studentens lyckliga dag är jag lycklig! Sedan promenad uppåt berget med N med flera för att titta på kortegen, vilket var väldigt kul, väldigt kallt, och väldigt regnigt – göteborgsvädret är i full gång nu. Så vi gick upp till studentpuben på berget för att torka, tina upp och laga middag av diverse lunchrester. Där blev vi kvar resten av kvällen, och det var rätt mycket mysigare än motsvarande Åboställen: Roligt folk, Spice girls och Flogging Molly, pictionary och allmänt yreri. Och här rökte man minsann inomhus fortfarande, som på den gamla goda tiden… Inte. Men jag gillar som bekant när mitt hår luktar rök, och rökdimmor i taket är alltid vackert.

På lördag gick vi till järntorget och skrek lite – det var definitivt det längsta demonstrationståget jag gått i. (Och de avgjort roligaste slagorden jag någonsin skrikit… Eller vad sägs om “Ned med borgarna i papperskorgarna”?) Det har varit rätt varmt sedan dess, så jag har suttit i favoritparken och läst – det är något tilltalande med att sitta under ett träd när man läser om fornnordisk mytologi. Det känns passande, helt enkelt.

Jag fick ett mail med rubriken “Relantroreclitt” idag, och var väldigt nära att markera det som skräppost. Sen gick det upp för mig vad förkortningen betydde: Religionsantropologirecensionslitteratur. Visst ja. Att jag inte förstod det genast.

Jag håller på att kopiera mer Lichtenstein att ha på väggarna. Det är något meditativt med att måla den sortens popkonst – det är så precist, så tydliga konturer och skarpa kontraster. Det passar bra nu. Plan för kvällen: Aerobic, Drowning girl och bildanalyser till uppsatsen. I morgon får jag uppsatsskrivningssällskap igen – det går så mycket bättre att koncentrera sig då.

På tal om studentens lyckliga dag, alias sången som alla sjunger fel i på något ställe (jag sjunger alltid “låt honom fröjdas”), så har älskade Povel Ramel skrivit en mycket trevlig alternativ text till den. Fonetiskt och fint, nicht wahr?

Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,
låt honom plöja i ungdomens fåror
Fem gamla hjärtan i sprit jag har
å’ en ljus elefant i ett snår.
Inga stoppar den,
i vårat linneskåp
Loppor tär vår vän,
som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund
/: Där den här lilla bagaren bor. :/
Hur sa?

Jag lovade mig själv att jag inte skulle sommarjobbsangsta i år, och det har jag hållit – men det här ser inte särskilt lovande ut. Nå, då får jag helt enkelt samla ihop ett par studiepoäng i juni istället; det vore ingen större katastrof.

Vulkandiset ligger vitt över Gbg idag, och jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt vackert. Annars är det gröna dagar här nu – lönnen utanför mitt fönster har fått små löv, och björkarna har mössöron. (Är det ett dialektuttryck?) Det sista märkte jag först idag – det finns nämligen inte särskilt många björkar häromkring, vilket var en förvirrande insikt för mig som ju levt hela mitt liv i bushen björkskogen. Hittade dock en stycken björk idag, och den hade fått pyttelöv. Underbart. På tal om gröna dagar (och underbara saker), här är dagens låt. Älska den.

(Vet ni vad jag just gjorde: Jag märkte att jag tryckt fel på tangentbordet och skrivit “fukk” istället för “full” i min hemtentamenstext. Jag var tvungen att fnittra åt det i fem minuter. Vad då pubertal humor? Och den stora frågan: Skulle mr. Museilärare månne ha uppskattat felstavningen?)

Valborg/Vappen imorgon! Och nu är jag Åbonostalgisk på allvar för första gången i år – jag har väldigt svårt att föreställa mig att sjunga in våren någon annanstans, och att inte få picknicka vid åstranden med relvet-folket. Men det blir nog bra ändå: vårdbergsaktigt firande med körer och allt, och kortegetittande (tydligen en viktig tradition, har det låtit som). Och något skumt är det ju i hela Vårdbergsceremonin, när 60-åriga svenska klubben-herrar väljer arbetarnas dag för att ta på sig studentmössan, klappa varandra på axeln sådär oss akademiker emellan och ägna sig åt avancerad inbördes beundran. Hm.

Rosen i fönstret mår bra i sin Willys olivoljevas. Rensköljd, visserligen, men slarvigt. Skatan som sitter i lönnen verkar i alla fall gilla arrangemanget; han har stirrat in i mitt rum en bra stund nu. Jag ska avsluta det som är vårens sista hemtenta, och uppskattar sällskapet.

…………………

Några timmar senare, midnatt. Göteborgsårets sista tentamen skriven och inskickad. Möjligtvis Göteborgsårets sämsta också, helt enkelt för att min motivation till att pressa ihop museiveckans upplevelser till något så platt som ett tentamenssvar inte riktigt var på topp. Det blev yrt, ojämnt och teoretiskt, men det blev gjort, och det är väldigt skönt. Nu får jag äntligen fokusera på slutuppsatsen, som tydligen ska skrivas på ingen tid alls enligt min kalender, som påstår att jag ska göra allt möjligt roligt i maj… Trots det är jag lite ensam och midnattsvemodig nu, utan någon särskild orsak. Usch. En varm dusch kanske hjälper. Eller kanske inte.

Men det är i alla fall Valborg i morgon.

Ibland får jag känslan av att det är TV som tittar på oss

Veckans konstupplevelse, trots alla tavlor, var något helt annat: en liten ljudinstallation av Hans Rosenström i ett före detta café. Jag gick dit, och blev tillsagd att gå ensam in i den folktomma, nedsläckta lokalen, sätta mig vid ett av de tomma borden och ta på mig hörlurarna som ligger där. Det gör jag, och sen väntar jag. Snart hörs steg vid dörren, och en lampa tänds vid cafédisken. En vattenkran hörs spola, några glas klirrar och en (finlandssvensk!) mansröst börjar kallprata om vädret. Ännu ingen människa i sikte. Så kommer stegen närmare, och en svag lampa tänds över mitt bord. Mannen blir mer och mer filosofisk. Jag hör att han kommer gående mot mig, och jag borde kunna se honom i ögonvrån nu, men rummet är lika tomt som förr. Han pratar vidare om hur vi definierar rummet med vår närvaro och hur andra i sin tur definierar oss. Av stegen och andetagen att döma går han lugnt fram och tillbaka alldeles bakom min rygg, men att vrida på huvudet hjälper inte särskilt mycket – rummet är obönhörligen tomt. Jag hör hur han drar fram en stol bakom mig, sätter sig, hostar till, ber om ursäkt och fortsätter prata. Jag är fortfarande helt ensam i rummet. När lamporna plötsligt slocknar står han tätt intill mig i mörkret, andas i min nacke och viskar de sista orden i mitt öra. Jag lovar att jag känner mitt hår röra sig av hans andetag. Så tänds cafélamporna igen och jag förväntas gå ut som om inget hänt, som om jag inte alls skulle vilja skratta högt och krama någon och höra allt en gång till.

Tricket var alltså en knepig, rörelsekänslig inspelningsteknik som fångar upp och återger inläsarens avstånd och därmed skapar en extrem surround-sound-effekt: absurd, mycket spöklik och alldeles, alldeles underbar. (Att inläsaren visade sig vara Jakob Höglund, också hemma från Jstad, gjorde det hela ännu lite roligare…) Bild i all ära, men ljud är inte dumt det heller.

Det är förresten Stefan Sundström som sjunger om TV:n. Han kommer alltid att påminna mig dels om Eva&Adam och den typen av somrig tonårsromantik, och dels om sommareftermiddagen då han skulle spela på Caféet och kom in bakvägen medan jag satt och rensade jordgubbar. Det var lite som att plötsligt ha Mick Jagger i köket.

I som bor ovanpå mig lyssnar på rap ikväll, vilket är roligt eftersom det skickar ned en fin pulserande basgång till mig genom taket. Passar bra som ackompanjemang till mitt hemtentaskrivande.

Lördag, slut på museiveckan. Det har varit verkligt fina dagar, även om jag inte fått mycket annat gjort denna vecka – att komma hem klockan sju varje dag har den effekten. Så idag har jag överkompenserat: Köpt stockholmsbiljetter, lånat B-uppsatsböcker, skrivit lite hemtentatext, sökt sommarjobb nr. 4 och börjat plugga på den första av de åtta gospellåtar jag borde lära mig inför festivalen. Det är nämligen tänkt att man ska kunna sina stämmor på förhand. Men det blir så roligt! Förstod också precis att jag får skriva ihop min slutuppsats på 2 veckor, eftersom maj går åt till gospelfestivalen, Osloresa och Stockholmsresa. Men det går nog bra – det kommer att bli en så fin vår.

På tal om framtidsplanering fick jag en elektronisk kalldusch häromdagen, i form av ett mail från akademin med vänlig påminnelse om att börja planera nästa års studier. Med andra ord är det dags att ge sig i kast med MinPlan – studieplaneringssystemet jag varit befriad från under ett helt år nu. Hipp hurra, vad jag inte har saknat det! Och konstigt att det fallit mig ur minnet totalt att man faktiskt måste välja nästa års kurser redan i Maj… Jag är så långt från Åbo mentalt att det känns smått främmande att börja fundera på relvet, ryskan och annat sådant. Plus att det här tvingade mig att besluta mig för om jag ska ta ett eller två år på mig att bli magister/master. Det var dock inget svårt beslut – bråttom är det sista jag har, och ett extra åboår betyder fler språkkursmöjligheter. Det är ju bra.

Efter tre dagar på museet är jag fortfarande väldigt ambivalent till konstvärlden som arbetsplats. Jag har fått se att man faktiskt kan göra vettiga saker där (!), och Göteborgs konstmuseum är en underbar plats på alla sätt, och det skulle inte alls vara fel att arbeta som museipedagog där. Men samtidigt – nej. Konst är fantastiskt, men konst är konst. Och skulle jag ändra mig finns konsten kvar. Det är bra det med.

Nu blommar magnoliorna, och vitsipporna, och tussilago och maskrosor samtidigt. Jag ska ut i solen och köpa en tonfisksmörgås.

Det är bra.

Väldigt roliga dagar här på västkusten. Det här blir nog bara ännu ett såntdär hänt-i-veckan-inlägg; jag behöver bara tömma huvudet innan jag övergår till hemtentaskrivande. Kom precis hem efter museidag nr. 1 av 3, med föreläsningar från tio på morgonen till sju på kvällen – och det var så roligt! För en gångs skull har jag alltså skola hela veckan som vanligt folk, med det undantaget att allt sker på konstmuséet. Vi träffar intendenter, registratorer, konservatorer och annat intressant folk, men det är nästan så att det allra bästa är att få vistas i själva muséet hela resten av veckan. Kan inte beskrivas som annat än lyxigt.

Idag har vi bland annat följt en visning för sexåringar (dessa sexåringar upplyste mig bland annat om att fossil är “jordens konst”, och att det är lika illa för miljön att äta en hamburgare som att köra bil i tre timmar. Har dagens sexåringar koll på sådant?!) och fått se femhundra år gamla teckningar och grafik i original av Rembrandt och Dürer. Vi har dessutom dividerat om termerna “bra” och “dåligt” som objektiva begrepp inom konsten. Jag trodde verkligen det var uppenbart att det inte går att använda dem så, och att det i så fall bara handlar om inlärda åsikter plus trender och diskurser… Tydligen var det inte så självklart. Men vem är i så fall auktoriserad att påstå att något är “dålig konst”? Och vilka kriterier måste “bra konst” uppfylla?  Jag håller fortfarande på att det finns en objektiv sanning om så gott som allt här i världen – förutom just om estetik.

Samlandets egenvärde har vi också pratat en del om, på grund av museets enorma undangömda samlingar: Hur försvarbart är det egentligen att bevara 17 000 (!) känsliga grafiska blad och teckningar i slutna arkiv för just bevarandets skull, istället för att visa åtminstone en del av dem och acceptera att de ändå inte kommer att hålla i all evighet? Vet inte riktigt.

Efter en sista visning, specialtolkad för synskadade, och blåbärspaj avslutade vi dagen med föreläsning om kvinnliga renässanskonstnärer. (För jo, de existerade: Sofonisba Anguissola och Lavinia Fontana var stjärnor på sin tid, men glömdes liksom bort i senare konsthistoria av någon anledning…) Riktigt bra dag, alltså: nya tankar, ljuvlig miljö och väldigt fin grupp.

Förra helgen var också konst-ig. Jag gick på vernissage – mitt tredje i år, men mitt första riktigt kliché-klassiska: Proppfullt med elegant klätt folk, DJ i ett hörn, helvitt galleri, vin och ost, hela grejen. Men det var förstås intressant, och jag hade både S och J att hålla i handen ifall jag skulle bli alltför skrämd av allt mingel och kindpussande. Det blev i alla fall en fin kväll, som fortsatte med prat om nutid och dåtid på Lilla London (som gör skäl för namnet – mysig pub á la gammalt brittiskt bibliotek) och slutade med thriller bakom väggen: Death Note, baserad på en snygg animeserie. Väldigt bra, underbart absurda karaktärer.

På söndag åkte jag ut till De glömda dörrarnas dal igen. Sist jag var där stod jag på en öde hållplats mitt i natten med snö till knäna och förbannade inställda spårvagnslinjer, nu klev jag av i en solig, grön idyll. Klar förbättring! Det blev lingvistik, blåbärste, Rosemarys Baby och blinkande gatlyktor i natten.

Nu: hemtent och sovdags. I morgon blir det fler visningar, ljudinstallation och annat bra.